Min träning

Ni är många som frågar om min träning och framför allt hur jag ändrade min träning när kroppen sade ifrån. Jag vill börja med att berätta lite om min träning innan klimakteriet. Jag har alltid varit nördig i min träning. Vad menar jag med det? Gillade jag något så gick jag all in, nördat mig till perfektion … den perfekta kettlebell snatchen, det optimala marklyftet osv. 

Kroppens svar på träning (eller icke-svar på träning) har tvingat mig till perspektivskifte. Den enorma träningsvärken och dränerande känslan i energi dagar efter gjorde att glädjen försvann och med det självförtroendet. Vem är jag utan mitt nörderi? Jag kom till en punkt där jag kände starkt att jag behövde släppa min “enkelriktade” väg och våga utforska andra vägar. Hela jag behövde lugn och hjälp att komma dit, jag insåg att jag inte kunde göra det själv. Så jag tog hjälp och guidades in i vila och lugnare träning. Allt från yin yoga, mysjogg till bibehållande styrketräning med lättare belastning, stora rörelser och flexibilitet. Allt och alltid kopplat till känsla, innan, under och efter. Acceptans. Det blev mer än ok att bryta om något inte landade rätt i kropp och känsla. Medveten träning. Utan träningsprogram. Med och för kroppen, aldrig emot den. 

När jag berättar om min träning får jag ofta frågan om  jag får resultat. Och i ärlighetens namn har det blivit totalt oviktigt för mig … i termer som hur tunga mark jag drar eller kettlebellens vikt i ryck. Idag går jag alltid på känsla, hur vill jag känna, må efter min träningen, direkt men även dagar därpå. Den känslan slår allt idag. 

Så som svar på er fråga, det finns inga konkreta råd, alla behöver hitta sin väg, våga skifta och prova sig fram. Reflekterande och medvetet. Kroppen talar till oss, vi måste våga zooma ut från nörderi, ständig prestation och omdefiniera vår träning. Inget blir förstört, inget viktigt tappas. Acceptans och flexibilitet ger fortsatt glädje i rörelse och träning, i en annan form kanske men alltid framåt … 50 som 80 år gammal. 

Våga!

Betty