Från 20 till 40 och vidare till STARK genom livet

Om att bli äldre. En intervju av Sara Rönne.

När jag var 20 kunde jag utsätta kroppen för vilken fysisk utmaning som helst och dagen efter var en ny fräsch dag utan känningar eller trötthet. Idag är det inte så. Hur skulle du beskriva relation mellan kropp och ålder och mellan 20 och 40?

Det var verkligen som du beskriver som om kroppen inte hade några begränsningar vid 20. Allt bara funkade, kan inte minnas att jag behövde tänka aktivt på återhämtning (nu har jag inte idrottat på hög nivå). Min kroppsmedvetenhet och då hur kroppen orkar och mår kom först efter mina graviditeter. Magmuskler som inte återhämtade och sömnlösa nätter drog ner energin. Men jag tränade på och jagade endorfiner. Behövde känna mig stark och vital, en tvåbarnsmamma i karriär. Begränsningar började smyga sig på runt 40. Inget jag tänkte på då, var dock väl medveten om mitt fartfyllda liv, ville inte kalla det stressiga liv för allt jag gjorde brann jag för, och trodde att begränsningarna satt i knoppen. Bara jag kom ner i kroppen så skulle det bli bra. Och det gjorde det ett tag, jag justerade min träning till korta intensiva pass. Pumpa ut kroppen, vila hjärnan under tiden. Tidseffektivt. 

Vid 43-44 kom första reaktionen som stannade upp mig rejält.  Efter ett av mina tyngre pass kom en enorm träningsvärk. Sen influensakänning i hela kroppen. Trodde jag var sjuk men började ana att det var mer än så när det kom tillbaka några veckor senare. Samma känsla och enorma träningsvärk och då var det inte ens lika tungt. Jag gjorde allt enligt skolboken, vilade, ökade upp uppvärmningen, följde dagsformen … en djup svacka följde… vem är jag utan min träning?

Fysisk träning är en sak. Mental träning något annat. Hur har tankarna i huvudet ändrats som 40 utifrån synen på träning och prestation?

När kroppen sade ifrån tappade jag riktning och kände mig vilsen. Vem var jag utan min träning? Jag tog hjälp, behövde fylla på min verktygslåda. För nu behövde jag praktisera ”let go”. Släppa det som inte fungerade längre. Jag behövde omformulera min definition på träning. Släppa krav. Ta en ny riktning, meditera, yoga (enbart yin funkade) och vara fysiskt aktiv. Här är jag 44 år gammal och känner mig rätt ensam i mina upplevelser och känslor. Börjar söka kunskap och förstår att det inte är något fel på mig. Min kropp förändras och att det är dags för mig att inte motarbeta min fysiologi utan jobba med den. Ur ett hela livet-perspektiv, växla mellan good enough och mitt yttersta. 

Med hjälp av mental träning inser jag hur stor vikt vårt mentala mående har i vår fysiska hälsa och vice versa.  Jag börjar formulera Stark genom livet. Jag är stark nog att dela min story. 

Hur har tankarna om din egen kropp förändrats som 40?

Jag skulle säga 40+ för lugnet kring kroppen kom vid 45-46, efter att kroppen sade ifrån. Innan det var det ändå viktigt att se bra ut i kroppen, jag betraktade min kropp utifrån, det ska jag inte sticka under stolen med. Men när alternativet var att lägga träningen på hyllan (som många kvinnor gör) eller att fortsätta i en mjukare form ett tag och längta till att kunna ta i började en känsla växa stark i mig. Viljan att vara i kroppen, känna styrka oavsett vad den gör, i enkla rörelser eller när den rubbar något tungt. 

Perspektivskifte i stora mått. En STARK kropp för mig idag är fri från smärta, i vardag som träning. Jag kan se mig själv gammal huka med barnbarn, resa mig från liggandes på golvet, lyfta upp min egen väska på hatthyllan efter att jag kommit ifatt tåget som jag var sen till. Reserver i muskler. Vitalt skelett. Fri från sjukdom och om och när det väl kommer så ska jag ha styrkan att leva.