Kan man ge för mycket?

Detta inlägg har jag formulerat i några månader nu. Velat fram och tillbaka, vill jag skriva det, behöver det skrivas? Att jag inte kunnat släppa det är tecken på att det måste ut.

Min filosofi har alltid varit följande: att ge generöst – av tid och resurser – manifesterar sig i känslor av lycka och meningsfullhet, hos mig som givare och förhoppningsvis även hos mottagaren. Att vi behöver fler givare  i den här världen. En filosofi som har kommit i gungning efter en händelse i vintras och jag har sen dess tänkt en hel del kring min medfödda “generositet”.

För det mesta när vi tänker på generositet, tänker vi spontant på materialistiska gåvor. Det är inte det jag skriver om. Jag är övertygad om att den renaste formen av generositet kommer inifrån oss själva, inte från våra plånböcker. En stund av min tid till att uppmuntra någon som behöver det, ge någon en oväntad möjlighet eller helt enkelt dela ett leende med en helt främling. Jag har därför alltid delat kunskap, erfarenhet, uppmuntrat och lyft. För att vi ska kunna dela rädslor och olikheter utan att skämmas.

Så kan man ge för mycket? Ger jag för mycket?

Jag vill tro att sann generositet är vacker och smittsam, människans essens,  som ger oss så många värdefulla  lärdomar. Även om oss själva, som vikten av egenvård.

“Being giving may be rooted in a kind heart, but having the ability to keep this quality comes with a rational mind. A rational mind that makes the person adept as to when to give, what to give, and to whom to give; without damaging the self  in the long run.” – Michelle Roya Rad